Minnen är som mulligatawny-soppa på en billig restaurang. Det är bäst att inte röra om i dem.
P.G. Wodehouse
Hur fungerar vårt minne? Det är en väldigt personligt viktig fråga. Vi definierar ju oss själva efter våra minnen, ”jag är min historia – såsom jag minns den”. De senaste 40 åren har minnesforskningen gjort en rad viktiga upptäckter som i grunden förändrar synen på hur minnet fungerar. Resultaten har långtgående och ganska omskakande konsekvenser. Den solida minnesgrund vi trott oss stå på visar sig vara mycket otillförlitlig.
Vi återskapar
Den vardagliga uppfattningen om minnet är funktionell. Minnet är som en film i hjärnan, våra upplevelser och tankar lagras som de inträffade, i ett arkiv av faktamässigt pålitliga inspelningar. Det kanske inte alltid är så lätt att komma ihåg något, att hitta i arkivet, men när vi väl minns är det i alla fall pålitligt, ”så där var det”.
Modern minnesforskning ger en mycket mer komplicerad bild. Det visar sig att minnet är mera kreativt återskapande än korrekt återgivande, gränsen mellan fakta och fiktion är i efterhand omöjlig att fastställa, till och med när det handlar om våra egna minnen av oss själva!
Fakta förvanskas
Det finns gott om experiment som visar att vi helt enkelt minns saker fel. En källa till förvanskning är att vi är mottagliga för suggestion. Om försökspersoner har sett ett rött trafikljus och intervjuaren frågar ”Visst var ljuset gult?”, så minns de det som gult. En maskerad man blir istället skäggig om försöksledaren frågar efter. Och så vidare.
Vi lagrar sammanfattningar
En viktig anledning till denna form av förvanskning är att vi inte lagrar upplevelser i sin helhet. Om vi skulle lagra undan allt vi ser, hör, luktar, känner, tänker, etc skulle mängden information bli ohanterlig. Istället lagrar vi korta sammanfattningar: "Middagen var en besvikelse", ibland med några särskilt utmärkande detaljer: "köttet var segt, kork i vinet, kyparen snorkig". När vi senare återvänder till minnet av kvällen väver hjärnan ihop hela upplevelsen utifrån dessa sammanfattningar och vi upplever det som om vi minns allt. Hjärnan fyller i detaljer som verkar sannolika men som egentligen inte finns lagrade. Om något i efterhand läggs till våra sammanfattningar, till exempel genom en ledande fråga, så blir det helt enkelt fel bild som återskapas.
Minnen bleknar
Men även utan den typen av direkt påverkan förvanskas minnen. En berömd studie gjordes direkt efter att rymdfärjan Challenger sprängdes i januari 1986. En grupp människor ombads dagen efter att fylla i ett frågeformulär om vad de hade gjort när de fick höra om olyckan. Efter två och ett halvt år och igen efter drygt tre år fick de besvara samma formulär. Forskarna jämförde svaren, intervjuade deltagarna och kunde dra en del förvånande slutsatser:
Ingen av deltagarna kom ihåg exakt rätt vad de hade gjort när de fick höra om olyckan.
Många hade grova fel i sina beskrivningar.
På en noggrannhetsskala där 7 var helt korrekt blev genomsnittet 2,95.
Graden av fel påverkade inte deltagarnas säkerhet om sitt minne. Om korrekthetsgraden i genomsnitt var 2,95 av 7 så mätte deltagarnas egen tilltro till sin korrekthet 4,15 på en skala till 5!
Även när deltagarna fick se sina ursprungliga berättelser ändrade de sig inte, utan tenderade att hålla fast vid sina nuvarande, oriktiga bilder.
Det var som om det faktiskt korrekta minnet var borta för alltid, ersatt av en senare rekonstruktion.
Andra experiment visar att de fel vi i efterhand fogar till våra minnen som regel inte är slumpmässiga, utan förstärker andra uppfattningar vi har, om oss själva, om andra, om hur vi uppfattar världen. Vi minns till exempel oss själva i bättre dager än vad som faktiskt var fallet.
Från fiktion till fakta
Men det är inte bara att våra minnen av saker som hänt förvanskas. Mer oroande är när ren fiktion framträder som fakta.
I ett experiment att försöka minnas namn på tidigare årskurskamrater från gymnasiet visade det sig att ju längre försökspersonerna försökte minnas, ju fler namn kom de på. Av en stor årskurs på 660 elever hade en person efter 10 timmar kommit på 220 namn. Det är i sig imponerande, men personen hade också ”kommit ihåg” 100 namn som inte hade gått i samma årskurs. De felaktiga namnen var ofta människor i någon annan årskurs eller andra perioder i personens liv.
Verklighet och fiktion flyter ihop, men det finns betydligt mera oroande experiment, då händelser som aldrig ägt rum framstår som verkliga minnen. Den berömda barnpsykologen Jean Piaget beskrev sitt eget tidigaste minne från två års ålder. Han mindes tydligt hur han åkte i sin barnvagn med familjens barnflicka när hon angreps av en man som försökte kidnappa Jean. Han kunde återge många detaljer, barnflickans rivmärken, folksamlingen som uppstod, polismannen som kom till undsättning, var de befann sig, etc. Problemet var bara att när Jean var ungefär 15 år fick hans familj ett brev från barnflickan där hon bad om ursäkt för att hittat på hela historien! Jean hade hört den berättas och skapat sina klara bilder som för honom blev otvetydiga – men falska – minnen.
Den amerikanska psykologen Elizabeth Loftus ville undersöka om Piagets upplevelse kunde hända vem som helst. Hon genomförde ett experiment där försökspersoner, i flera omgångar, ombads skriva ned sina tankar om fyra episoder ur deras barndom. Rubrikerna kom ur deras biografi och tre episoder var verkliga, medan en var påhittad: hur de kommit bort från sin familj i köpcentret. 25% av försökspersonerna sade sig minnas hur de kommit bort och allt eftersom de skrev presenterade de en mängd tydliga detaljer om händelsen, var de var, hur människor omkring dem såg ut, vad de sa, etc. Andra forskare har fått ännu högre siffror, ända upp till 50%!
Slutsatser
Det verkar som om det mest personliga vi har, vårt minne, våra bilder av det som hänt, hur det var, inte alls är pålitligt. Vi glömmer saker som har hänt, vi lägger till detaljer som inte fanns där, vi kanske till och med minns saker som helt enkelt aldrig har inträffat! Och minnenas tydlighet har inget samband med deras pålitlighet!! Vårt minne verkar vara återskapande snarare än återkallande. Vi blandar fakta från det som hände med andra upplevelser, med tankar, fantasier och suggestioner och det kan i efterhand vara omöjligt att skilja dem igen.
Jag vet inte hur du som läser detta reagerar, men för egen del har jag upplevt en ständig stilla underton av osäkerhet i tillvaron sedan jag först stötte på dessa experiment.